Beijing neighborhoods
(Scroll down for English and photos.)
På gatan i området där vi bor i södra Beijing finns tre små åkattraktioner för barn upp till fyraårsåldern. Det är en taxibil, en elefant och en anka. Om man lägger i en slant rör det sig. Nästan alltid sitter det ett barn i någon av dem. Strax intill sitter en man på en stol med färg i håret och cape över axlarna och väntar medan färgen verkar. Bredvid honom blir någon friserad. Längre bort en tandläkare, mitt ute på trottoaren. Någon säljer fisk från en flakmoppe. På en utbredd filt ligger kålhuvuden. Husen har mycket som hänger utanför fönstren, och på gatan får man navigera, kryssa och klättra mellan människor, bilar, cyklar, mopeder. I den lilla parken tränar man, pratar, spelar spel. Ett par kvarter bort är husen låga och mycket små, gränderna trånga.
I mataffären kan man plocka ihop nudlar, frukt, kex och betala efter vikt. Tre små kexförpackningar vägs och kostar tillsammans 1 yuan. Ingenstans under vår vistelse i Kina så här långt har vi kunnat betala med kort, varken där vi ätit eller bott. Ingenstans har vi heller hittat en uttagsautomat som tar utländska kort. Kontanterna börjar ta slut, men kostnaderna är inte stora. På den här gatan finns fruktaffär, nudelställe, fotmassage, post och mycket annat. Barn, vuxna och gamla är ute på gatan, dag som kväll. Ingenstans i Beijing pratar någon vi möter engelska. Men genom några enkla ord, tack, goddag, öppnas dörrar. Vi tilltalas på kinesiska och med mycket gester förstår vi varandra. Offentliga toaletter finns överallt i Beijing. De är gratis och man behöver aldrig tveka att gå in, men papper finns aldrig.
I norra Beijing, i lamatemplet, tillbringar vi timmar i skuggan under de höga träden. Rökelsedoft, munkar i sina mörkröda kläder, stillhet och lugn trots alla turister. Förra gången vi var i Beijing hann vi aldrig, porten stängdes precis framför oss.
Gatorna väster om templet, som vi minns som de gamla delarna, har blivit fulla av små butiker som säljer smycken, hantverk, te, men också levande kycklingar och kattungar. Det finns vegetariska matställen och alldeles för många européer. Hipster-Beijing.
Sista kvällen i Beijing är det Lüs födelsedag. Ett rum med fyra runda bord är bokat på övervåningen till en restaurang. Hit kommer hans vänner och familj, och alla vi som tränat med honom. Mat dukas upp, hela tiden kommer nya rätter in, man provar, smakar, skålar, skrattar, pratar. Det är glatt och opretentiöst med många återseenden.
On the street in the neighborhood where we live in south Beijing, there are three small attractions for kids up to four. There is a taxi car, an elephant and a duck. If you sit on them and put a coin in, they move. There’s almost always a kid sitting in one of them. Beside them man with a over his shoulders, is waiting with the color in his hair. Next to him, someone gets a hair cut. Further away a dentist, right here on the sidewalk. Someone sells fish from a scooter. On a blanket cabbage is spread out. Many things hang out of the windows, and on the streets, you must navigate between people, cars, bikes, scooters. In the small park people work out, talk, play games. A few blocks away, the buildings are low and very small, alleys narrow.
In the supermarket you can pick noodles, fruit and biscuits and pay according to weight. Three small packets of biscuits are weighed and costs 1 yuan. Nowhere so far during our time in China have we been able to pay by card, neither where we have lived or where we have eaten. We have not found any ATM that accepts foreign cards. We’re running out of cash, but costs are low and we don’t spend much. On this street, there is a fruit shop, a noodle place, foot massage, post office and much more. Children, adults and old are on the street, day and night. We don’t meet English-speaking people. But a few simple words, “thank you”, “hallo”, go a long way. We are being spoken to in Chinese and with many gestures we understand each other. Public toilets are everywhere in Beijing. They are free and you never have to hesitate to use them, but there is never paper and seldom soap.
In north Beijing, in the lama temple, we spend hours in the shades of the high pine trees. Smell of incense, monks in dark red clothing, stillness despite all tourists. Last time we were in Beijing we never saw this, the gate was closed right in front of us.
The streets west of the temple, the ones we remember as the old parts, are filled with small shops selling jewelry, craft, tea, but also living chickens and kittens. There are vegetarian food places and too many Europeans. Hipster-Beijing.
Our last night in Beijing, it is Lü’s birthday. A room with four round tables is booked on the second floor of a restaurant. His friends and family and all who trained with him are there. Food is served, new dishes keep coming, there are toasts, laughs, and the mood is unpretentious.
