Between the trees
(Scroll down for English and more photos)
Mitt i Beijing finns en park där magiska saker händer. Parken är en skog, med jämnt planterade barrträd mellan breda gångar av sten. Under träden växer tjockt gräs. Ljus silar ner på gräset, och trädens stammar är kala upp till kanske en och en halv meter vilket gör att det går att se långt bort mellan träden. Ben och fötter av människor som tränar, spelar spel eller musik eller bara promenerar, kan anas mellan stammarna. Första dagen i Beijing är en del av de benen våra.
Vi har rest till Kina för att träna Taijiquan, liksom ett trettiotal andra människor, de flesta från Finland, men några från Frankrike, Schweiz, Nordamerika, Kina och några från Sverige. Flest män, men en del kvinnor, i åldrarna från drygt tjugo till några och sjuttio. Det är ett blandat sällskap, där många har tränat tjugo år eller mer, en del kortare, tio, fem, två år, och jag som är nybörjare. Jag har på senaste tiden framför allt tränat en form av Chen Taiji som är en annan än den vi gör här. N började tidigare med stort fokus och kan redan flera olika former. Dessutom har vi båda tränat en del i New York, ytterligare en annan form. Kanske hälften av deltagarna tränar även Bajiquan, en annan stil som har likheter med Taiji-formen, men är en hårdare form av Kung Fu. Gemensamt för alla människorna är att de vill komma till Kina med master Lü. Lü är en högt ansedd Taiji- och Baji-mästare som är uppvuxen i Beijing men bor i Helsingfors, där han undervisar i Taiji (både Yang- och Chen-stilen) och Baji. Dessutom reser han runt och har workshops och träningsläger i såväl Frankrike som Italien, och kommer regelbundet till Stockholm. Jag har varit med två träningsdagar i Stockholm nu i vår, N ett flertal helger och en sommarvecka. Lü är en mycket bra lärare men också en osannolikt mild, lugn och sympatisk person. Han är tillvänd och generös och gör inte skillnad mellan människor oavsett vem de är eller på vilken nivå de tränar. Här har alla sin egen resa.
När vi anlänt till Beijing Railway station letar vi oss med tunnelbana, karta och hjälp av vänliga människor på vägen fram till vårt boende i södra Beijing. Vi ställer av packningen och tar en snabb dusch innan vi möter upp med resten av gruppen i entrén. Lü frågar om vi är ok med att gå. Och det känns skönt att röra sig efter dagarna på tåget. Vi går i flera timmar, och Lü visar sitt Beijing, pekar ut parker han tränat i, olika platser, gator, byggnader. Till slut är vi framme vid Himmelska Fridens torg. Det är kväll och det enorma torget är avspärrat. Röda Torget i Moskva känns litet i jämförelse. Lü berättar att när han var ung brukade han cykla från sitt hem i nordvästra Beijing till parkerna i sydost. Om han blev trött kunde han lägga sig mitt på Himmelska Fridens torg och vila. Allt är mycket annorlunda idag. Vi går vidare tills vi kommer till gränder där man kan köpa gatumat från små stånd. Det är mycket små djur på spett som man helst inte vill veta vad det är, men en grillad majskolv för 5 yuan (ca 6 kronor) är en billig och god kvällsmat.
Varje morgon går vi upp klockan sex och efter en enkel frukost går vi till parken och tränar. Första dagen inne bland träden, annars i skuggan på stengångar eller en mulen dag inne på en tempelgård. Vid den tiden är det redan full aktivitet i parken. Människor spelar badminton, gör olika typer av dans och spel med studsande fjäderbollar, sitter på bänkar och masserar fötterna. Det är mycket ljud i parken, av fåglar, av små bandspelare, bollar och leksaker, röster. En morgon hörs ljud av sång. Jag lämnar gruppen och följer ljudet som blir allt starkare och mäktigare. Och där står människor, det måste vara flera hundra, i skuggan under träden och sjunger, runt en entusiastisk dirigent i mitten. Det är ingen kör, utan alla slags människor, som måste ha kommit till parken för att sjunga. Det finns texthäften att låna men många sjunger utantill. Sången är stark och vacker. Jag tittar mig omkring på människor och ler och får varma leenden tillbaka.
In the middle of Beijing, there is a park where magical things happen. The park is a wood, with evenly planted pine trees between broad paths of stone. Beneath the trees, thick grass is growing. Light is filtered down on the grass, and tree trunks are bare up to maybe one and a half meters, which lets you see far away between the trees. Legs and feet of people training, playing games or music, or only walking, are visible between the trunks. The first day in Beijing, some of these legs are ours.
We have traveled to China to train Taijiquan, as have around 30 other people, most of them from Finland, but some from France, Switzerland, North America, China and a few form Sweden. Most are men, some are women, ages are from twenties to seventies. It is a mixed crowd, where some have practiced for over twenty years, some shorter, ten, five, two years, and I am still a beginner. In recent times, I have mainly practiced a different form of Chen Taiji than the one we do here. N started earlier, with great focus, and already knows several forms. We have also both done some Taiji training in New York, with yet another form. Maybe half of the group in Beijing also practice Bajiquan, a style with similarities to Taiji, but a harder form of Kung Fu. And all have come to China to train for Master Lü. Lü is a highly regarded Taiji and Baji master, raised in Beijing but living in Helsinki, where he teaches Taiji (both Yang and Chen style) and Baji. He also travels and holds workshops and training camps in France and Italy, and he regularly comes to Sweden. I have joined two classes for him this spring, N has been to several weekend workshops and one summer camp. Lü is not only a very good teacher, he is also an unbelievably mild, calm and sympathetic person. He is approachable and generous and makes no difference between people, no matter who they are or at which level they practice. Everyone has their own journey.
After arrival at the Beijing Railway Station after our long train journey, we search our way with subway, map and friendly people and find our living quarters in the south of Beijing. We leave our backpacks and take a quick shower before we meet up with the rest of the group at the entrance. Lü asks if we are ok with walking. It feels good to move again after the days on the train. We walk for hours, and Lü points out parks he trained in, different places, streets, buildings. Finally we come to Tianmen Square. It is evening now, and you cannot enter the enormous place at this hour. The Red Square in Moscow feels tiny in comparison. Lü tells us that when he was young, he used to ride his bike from his home in North West Beijing to the parks in South East. If he got tired, he would lie down on the Tianmen Square and have a rest. Things are very different today. We walk until we find alleys where you can by street food from small stalls. There are various small animals on sticks available. We don’t want to know what they are, but grilled corn on the cob for 5 yuan (about 75 cents) is a decent evening meal.
Every morning we get up at six, have a simple breakfast and head for the park. The first day we train between the trees, then in the shade on the stone paths and an overcast day on a temple yard. At that time in the morning there is already full activity in the park. People play badminton, do different kinds of dancing, play with bouncing feather balls, sit on benches and massage their feet. There are many sounds in the park, birds of course, small radios, balls and toys, voices. One morning there is sound of singing. I leave the group and follow the sound, which gets stronger and more powerful. And I find a crowd of people, it must be hundreds of them, who sing in the shade of the trees, with an energetic conductor standing in the middle. It is not a choir, just all kinds of people, having come to the park to sing. There are text leaflets available to borrow, but most people sing by heart. The music is loud and beautiful. I look around and smile to people, and get warm smiles in return.
