In the mist

(Scroll down for English and photos.)

Våra vänner i Tokyo har oroat sig för vädret på vår vandring. H har skrivit ut väderleksprognoser för hela veckan. Det förespås mycket regn och de berättar om tänkbara skyfall som kan göra det omöjligt att genomföra vandringen. Så här långt har vi haft tur. En lite för het dag, annars milt med enstaka droppar. 

På natten tredje dagen börjar det blåsa kraftigt. Trädgrenarna utanför bildar ett rörligt skuggspel som avtecknar sig i månskenet mot fönstrets pappersväggar, som om ett skådespel pågick utanför. Nästa förmiddag fortsätter regnet, men resten av dagen är det uppehåll.

Vandringens sista dag går vi ut i fuktig grå dimma. Det är den längsta, mest avlägsna och mest dramatiska vandringsdagen, över berget vid Tougepasset.

Det är inte många som går den här vandringsleden och de som går håller sin egen takt. Det är på värdshusen vi möter människor. Det finns inte så mycket att göra i de små orter vi vandrar genom, så vi sitter och pratar länge. Med en fransk-kanadensisk familj delar vi tankar om det europeiska jämfört med det amerikansk-kanadensiska. Med Bruce, Brenda, Shannon och Paul från Canberra delar vi en lång middag och en tågresa. Samtalar om Kina, resande och biologisk mångfald. Med Elizabeth från Kalifornien och Tony från New Jersey pratar vi amerikansk politik och utvecklingen i Europa och världen. Människor man möter på resor blir öppna och samtalen blir intressanta.

Men på leden är vi ensamma. Sista dagen möter vi inga vandrare alls. Ingen av de vi mött ska gå den här sträckan. Vi är redan högt upp på berget när dagen börjar och vi fortsätter uppåt. Dimman gör skogen av höga lönnar och kastanjer magisk. Vi går i ett mystiskt landskap där träden gradvis tonas ut och försvinner. Långsamt slingrar sig stigen uppåt. Fåglar sjunger som vi aldrig hört förut. Vid Touge-passet finns en utsiktsplats. Bergskedjor många mil bort ska synas och många kända toppar finns markerade. Vi tittar ut över en helt mjölkvit avgrund. Till och med staketet syns svagt när vi står några meter därifrån. En shintohelgedom med röda lyktor lyser fram i dimman.

Härifrån letar sig leden neråt genom slingrande stigar, nedsänkt i en dalgång med höjder på båda sidor. Dimman tätnar. Det är fuktigt i luften och på marken. Nu är det barrskog, enorma granar. Här sjunger inga fåglar. Högt vid sidan av stigen, bakom träden, som en magisk bild, står en rostig buss, kvarglömd från 60-talet, fastkilad i leran. Det finns inga vägar som den kan ha åkt på. På andra sidan, högt över stigen, tornar ett par stora trähus upp sig, övergivna, med utblåsta fönster. Den är som om den våta skogen har tagit tillbaka det som tillhörde den. Blodiglar faller ner från träden, vi plockar från händer och skor. N får ett stort bett på halsen. Stigen fortsätter, bitvis svårgenomtränglig nu med mycket buskage. Spindelnät överallt. På de här stigarna rörde man sig under Edoperioden, här gömde sig människor, här utkämpades slag. Längs den här mest avlägsna delen av leden lurade en gång rövare i bakhåll. Boddhisattvafigurer skyddar vandrarna och skyltar vi inte kan läsa berättar historier. Vi är mycket långt från allting, men alla de vandringar vi gjort över åren har förberett oss på den här. Dimman, den odetaljerade kartan, de enstaka skyltarna helt på japanska. Vår utrustning fungerar, vi är lugna och känner stark glädje i vårt äventyr. Mörkret börjar sakta sänka sig. Klättringen nerför blir allt brantare och vi måste gå försiktigt för att inte snubbla på stenar. Plötsligt kliver en man ner framför oss bredvid stigen. Han har en grenyxa i handen. Att finna oss där är oväntat och vi skrämmer honom. Hans kollega är en bit bort. De röjer ut stigen. Vi förklarar att vi är vandrare från Sverige.

Sista sträckan går vi längs en nedlagd järnväg, med bambuskog på ömse sidor. Någon sitter längre fram på spåret, mindre än en människa men större en katt. Det är en apa. Vi vet att det bor makaker i skogarna men trodde inte vi skulle se dem på så nära håll. De håller till i skogen och på spåren, umgås, äter bambu, kliar varandra och tittar på oss. De är ganska stora, som medelstora hundar, med vänliga rödaktiga ansikten. Små apungar skuttar med, klättrar upp på de vuxna ibland, hänger sig fast.

Vi är nere från berget. Vi tar ett lokaltåg till en liten ort och ett enormt värdshus som en gång måste tagit emot många, men nu är vi de enda gästerna. Utanför har poolen stått tom i många år. I det stora rökrummet har man flyttat in en tvättmaskin. Ändå finns spår av ett svunnet 60-tal. När vi byter om för att bada är benen blodiga av blodiglar. Tvättar, sköljer, tvättar kläderna. Går ut och hittar en liten bar och lyckas kommunicera oss fram till en fiskmåltid med en kvinna med uttrycksfullt ansikte. Sitter i baren och tittar på japanska spelprogram. Går hem till vårt lilla rum, lyssnar på mongolisk musik och tänker på den långa resa vi gjort. Vandringen är slut, vår finaste någonsin.

Our friends in Tokyo have worried about the weather conditions for our hike. H has printed out weather forecasts for the whole week. Much rain is anticipated and they tell us that the rainfall might make our hike impossible. So far, we have been lucky. A little too hot one day, otherwise mild with a few raindrops.

On the third night, the wind is strong. Tree branches outside create a moving shadow play that is reflected in the moonlight against the window's paper walls, as if a play was performed outside. The next morning, the rain continues, but the rest of the day is dry.

The last day of our hike we get out into damp gray mist. This is the longest, most remote and most dramatic day of walking, across the mountain at the Touge Pass.

There are not many people walking this trail and those who walk keep their own pace. It is in the inns that we meet people. There is not much to do in the small towns we walk through, so we sit and talk in the evenings. With a French-Canadian family, we share thoughts about the European compared to the American-Canadian. With Bruce, Brenda, Shannon and Paul from Canberra we share a long dinner and a train journey, talking about China, traveling and biodiversity. With Elizabeth from California and Tony from New Jersey, we speak about American politics and current development in Europe and the world. People you meet like this become open and the conversations become interesting.

But we are alone on the trail. Our last day we meet no hikers at all. None of the people we’ve met are taking his route. We are already high up on the mountain when the day starts and we continue upwards. The fog makes the forest of tall maples and chestnuts magical. We walk in a mysterious landscape where the trees gradually fade out and disappear. Slowly the path winds up. Birds sing that we never heard before. At the Touge pass there is a lookout point. Mountain ranges many miles away should be visible and many famous peaks are marked out. We look out over a completely milky white abyss. Even the fence is barely visible when we stand a few meters away. A shinto shrine with red lanterns is visible in the mist.

From here, the trail continues downwards through winding paths, immersed in a valley with heights on both sides. The mist is more dense. The air is humid, the ground is wet. Now it is coniferous forest, huge fir trees. No birds sing. At the side of the path, behind the trees, like in a magic story, we find a rusty bus, abandoned from the 60's, wedged in the mud. There are no roads on which it could have traveled. On the other side, high above the path, a couple of large wooden houses towers, abandoned, with blown out windows. The wet forest has taken back what belonged to it. Leeches fall down from the trees, we pick them from our hands and shoes. N gets a big bite on his neck. The path continues, sometimes difficult to get through now with a lot of shrubbery. Cobwebs everywhere. On these paths people moved during the Edo period, people kept hidden, battles were fought. Along this most remote part of the trail, robbers once lurked in ambush. Boddhisattva figures protect the walkers and signs we cannot read tell stories. We are very far from everything, but all the hikes we have made over the years have prepared us for this. The fog, the unclear map, the odd signs, all in Japanese. Our equipment works well, we are calm and feel great joy in our adventure.The light is fading. Our climb down is getting steeper and we have to walk carefully not to stumble upon rocks. Suddenly, a man steps down in front of us next to the path. He has a hatchet in his hand. Finding us there is unexpected and we scare him. His colleague is close by. They are working with clearing the path. We explain that we are hikers from Sweden.

The last stretch follows old railway tracks, bamboo forest on each side. Someone sits further down the track, smaller than a human but larger a cat. It's a monkey. We know that there are macaques living in the forests but didn't think we would see them so close. They hang out in the woods and on the tracks, eat bamboo, scratch each other and look at us. They are quite large, like medium sized dogs, with friendly reddish faces. Small monkeys jump along, climb up on the back of the adults.

We are down from the mountain. We take a local train to a small town and a large motel that once must have had many guests, but now we are the only ones. Outside, the pool has been empty for many years. In the large smoking room, there is a washing machine. Yet there are traces of the lost 60's. When we change over to have a bath, our legs are bloody from leeches. We wash, rinse, wash our clothes. We go out and manage to get a fish meal in a small bar from a woman with an expressive face. We sit at the bar and watch Japanese game shows. Home to our little room, listen to Mongolian music and think about our long journey. The walk is over, our finest ever.