Leaving Japan
(Scroll down for English and photos.)
Någon av de sista dagarna börjar kläderna ta slut. Jag vänder och vrider på de många gånger uppsköljda kläderna. Det som tvättades upp igår kväll har inte torkat. Vi börjar närma oss slutet på resan. Vi har varit ute i sex intensiva veckor. Med en tvätt av hela packningen och någon dags respit skulle jag inte tveka att fortsätta resan, om vi hade haft tid och råd. Jag börjar skissera en hemresa via Seoul, Vladivostok och Transsibiriska åt andra hållet, kanske landvägen hem via norra Finland, varför inte Murmansk? Jag längtar inte hem.
Den mest avlägsna punkten på vår resa är samtidigt den mest välbekanta. Återkomsten till Japan känns nästan som hemma, men blir samtidigt en spegelbild mot vår egen bakgrund. Vi har varit många gånger i Japan och har svårt att generalisera, men parallellerna finns till vårt eget land, med en viss isolering från omvärlden, upptagenhet av sin egen självbild, ängslighet inför omvärlden och det främmande, och en historia av fattigdom. Förfiningen i den japanska matlagningen som kommer från knappa resurser. Små utvalda smakprov av olika rätter, det mesta från havet, där allt tas till vara. Ris på slutet tills man blir mätt. Hos många i Japan finns en fascination över det skandinaviska som vi aldrig kommer att kunna svara emot, och våra försök att nyansera och dementera är inte helt efterfrågade.
Det finns skäl till att vi återkommit till Japan så många gånger. Förmågan att förtäta ögonblicken och omsorgen om detaljerna är mycket fascinerande. Det gröna teet med sin kaka av böngelé för varma dagar, snöfallet som smälter efter någon timme, den korta tuppluren på tunnelbanan. Som motpol finns också det starkt hämmande, där traditionerna är förfinade i sina minsta detaljer och det finns utmejslade regler för varje situation. Det finns mycket att göra fel, och vägen till mästerskap i enkla företeelser är lång. Sobakocken, exakt i varje rörelse, parkeringsvakterna med sina vita handskar som bugar och vinkar fram med stor precision, oändligt kunniga hantverkare, oklanderligt korrekt butikspersonal, det mångordiga mötet människor emellan med flödet av tack och ursäkter. Efter några veckor i Asien förändras seendet och jag börjar tycka att icke-asiatiska människor ser lite konstiga ut. Jag förstår varför många européer som längtat till Japan och bosatt sig här bleknar med tiden i känslan av att aldrig riktigt kunna passa in.
Mycket har hänt i Japan på trettio år. Idag talar människor engelska direkt till oss utan att bli tillfrågade, och kontrasterna är stora mellan de uniformerade bugande vakterna med vita handskar och de moderna människor som passerar, där även det som framstår som alternativa modeyttringar är utstuderat in i minsta detalj. De kvinnor som porträtteras i reklam och medier är mycket unga, nätt och jämnt vuxna, uttrycker förfinad perfektion, och är nästan sårbart utlämnade i sin framtoning. I affärsdistrikten och på tunnelbanan i rusningstid är det fullt av män i vita skjortor, och de kvinnor som finns i samma miljöer är uppklädda i femtiotalsstil med snäva kjolar och höga klackar. I nöjeskvarteren på kvällen finns samma män, men här är kvinnorna mycket unga och utklädda till något ännu yngre. Det står i skarp kontrast mot de flesta kvinnor vi möter, som har ett helt annat och personligt handgripligt uttryck, friare och mindre begränsat.
Komplexiteten i det japanska dröjer sig kvar. Lyssnar på nostalgisk japansk 60-talsmusik, sitter på golvet och dricker te efter hett bad i träbadkar. Ute regnet.
One of the last days we are running out of something to wear. I turn and twist the clothes that have been washed up many times. What we washed last night is not yet dry. We are approaching the end of our journey. We have been out for six intensive weeks. If we could wash all our clothes and have a day's respite, I would not hesitate to continue the trip if we had had time and money. I'm starting to sketch on a return journey via Seoul, Vladivostok and Trans-Siberian railway in the other direction, maybe back home via northern Finland, why not Murmansk? I don't long to go home.
The most remote point on our journey is at the same time the most familiar. Returning to Japan feels almost like home, but at the same time it becomes a reflection of our own home ground. We have been many times in Japan and it is difficult to generalize, but we see parallels to our own country, slightly isolated from the outside world, concerned about its own self-image, anxious about the outside world and the foreign, and with a history of poverty. The refinement of Japanese cooking comes from scarce resources. Small selected samples of different dishes, most of them from the sea, where everything is used. Rice at the end of the meal until you are not hungry. Many people in Japan feel a fascination with the Scandinavian that we will never be able to respond to, and our attempts to nuance the picture are not entirely in demand.
There are reasons why we have returned to Japan so many times. The condensed moments and the attention to details is very fascinating. Green tea with bean gel sweets for hot days, the snowfall that melts after an hour, the short nap of the subway. There is also something inhibitory in the way traditions are refined in their smallest details and elaborate rules exist for each situation. There is much you can do wrong, and the paths to mastership in different tasks are long. The Soba chef, exact in every move, the parking guards with their white gloves, bowing and waving with great precision, crafts people of great knowledge, impeccably correct shop staff, the many words exchanged between people with long lines of thanks and excuses. After a few weeks in Asia, my vision is changing and I start to think that non-Asian people look a bit strange. I understand why many Europeans who longed for Japan and settled here fade with time in the feeling of never really being able to fit in.
Much has happened in Japan in thirty years. Today people speak English directly to us without being asked, and the contrasts are great between the uniformed bowing guards with white gloves and the modern people who pass by, where even what appears as alternative fashion expressions are perfected in the smallest detail. Women portrayed in advertising and media are very young, barely adults, expressing refined perfection, and vulnerable in their appearance. The business districts and the metro during peak hours are filled with men in white shirts, and women in the same environments are dressed up in fifties style with tight skirts and high heels. In the evening entertainment areas the men look the same, but here the women are very young and dressed up as even younger. This contrasts to most women we meet, who have a completely different and personal expression, seem freer and less limited.
The complexity of the Japanese lingers on. We listen to nostalgic Japanese 60's music, sit on the floor and drink tea after hot bath in wooden tub. Outside rain.
