Mongolia, disconnected

(9 juni)

Vi är i Ulan Bator 6.30 på söndagsmorgonen. Här går många resenärer av. Tope ska fortsätta ut på äventyr i Gobiöknen. Vi ska mailas och byta idéer om bra vandringar. Här går också Anna av. Ulan Bator är en hård stad säger hon innan hon blir mött av en vän. Järnvägsstationen är enorm, nybyggd och fyrkantig, stationshallen blänkande med kristallkronor. På andra sidan är det slitet, sandigt, smutsigt, med låga hus och människor som tilltalar oss direkt, erbjuder taxi, utflykt till öknen, målningar. Vi går ut i staden, människor trängs på busshållplatsen, någon säljer plastdunkar av olika slag fyllda med mjölk. Människor tittar på oss, vi är inte osynliga som i Moskva.

Tillbaka på tåget har det kommit nya passagerare, som flugit till Ulan Bator, gjort en tur i öknen och nu ska åka med tåget till Beijing. De kommer från Holland och Tyskland och Frankrike. De talar för högt, ockuperar badrummen, klagar på att det inte finns luftkonditionering och vet inte hur samovaren fungerar. Vi känner oss som de långväga resenärer vi är. De har inte gjort vår resa.

Vi fortsätter genom öknen, grågul stäpp åt alla håll. Himlen är täckt av ett tungt dis och ljuset är ändå fullkomligt bländande. Vi kisar, tar på solglasögon. Det är tomt så när som på enstaka kor, men inte många alls. Så ser jag ett djur med mer ovanlig form. Det är kameler som betar fridfullt, två, fem, tjugo stycken räknar vi till. Ibland passerar vi mindre samhällen, sandiga breda gator, låga hus i betong, barn som leker, cyklar och spelar fotboll. Färgglada lekplatser och detaljer som dörrar i klarblått och turkosgrönt mitt i det sandigt grå. Enstaka hus ligger mitt ute i öknen, ibland några stycken, enkla trästaket, inget mer. Vi kör med diesellok nu, och tung mörk rök driver längs tåget emellanåt.

Tåget har nu ingen el, ingen fläkt, inga lampor och ingen laddning. Vi har inget internet, ingen 3G-uppkoppling och inget telefonnät. Vi sätter mobilerna i batterisparläge, jag skriver och tar enstaka bilder. En kort stund av wi-fi i Ulan Bator lät mail och fina födelsedagshälsningar på mess och Facebook ticka in. Vi måste gå på tåget och jag hinner inte svara. Snart är vi i Kina och Facebook, Messenger och mycket annat kommer inte att fungera.

Restaurangvagnarna är alltid knutna till landet, och den här är mycket olik den ryska, med mongolisk kitsch i form av träsniderier, starkt gula bordsdukar, violetta gardiner. Menyn är kort och köttbaserad, kaffet ör färdigblandat med mjölkpulver. När jag går tillbaka en stund senare för att köpa vatten är det helt tomt. Servitrisen har gått därifrån och går inte att ropa på. På bordet där hon satt förut ligger en räknare och en tekartong packad med sedlar.

Vi lägger oss att vila efter den korta natten och sover snart djupt båda två, i nästan två timmar.

Mitt i Mongoliet ligger Sain-Shanda. Hettan är så tryckande, ljuset är så starkt och horisonten så lång att det känns overkligt. Det är som om havet fanns där, men utan svalkan och vinden. Samma sandiga gator och låga hus som vi sett förut. Parkeringsplatserna framför stationen är stålplattor, som för att hålla fast marken, basketbollplanerna är cementerade, marken för mjuk för att bollar ska kunna studsa. Det finns element av det amerikanska mitt i det mongoliska, alla pratar engelska och det kunde nästan vara New Mexico, men utan den röda jorden. Vi köper glass och en kall stor vattenflaska som jag håller mot pannan.

(June 9)

We are in Ulan Bator at 6.30 am and many of the travelers leave the train. Tope will continue her adventures in the Gobi desert. We will email and change hiking ideas. Anna also leaves the train. Ulan Bator is a tough city, she tells us before she is being picked up by a friend. The train station is huge, newly built and square, the station hall shiny with chandeliers. On the other side of the station, the city is worn, sandy, dirty, with low houses. People speak directly to us, offer us taxi, desert tours, paintings. We get out in town, there are crowds at the bus stop, someone is selling milk in different kinds of large plastic bottles. People look us straight in the eyes, we are not invisible as in Moscow.

Back on the train there are new passengers, who has flew in to to Ulan Bator, done a tour in the desert and now are taking the train to Beijing. They come from Holland and Germany and France. They speak too loudly, occupy the shared washrooms, complain that there is no air conditioning and don’t know how the samovar works. We feel like the long distance travelers we are. They have not done our journey.

We continue through the desert, grayish yellow grass desert in all directions. The sky is overcast but still the light is blinding. Vi put on sunglasses. The land is empty apart from very few cows. Then we see camels that are gracing peacefully, we count to twenty. Sometimes we pass small villages, sandy wide streets, low concrete houses, children playing, riding bikes, playing football. Colorful playing grounds and details such as doors in bright blue and turquoise in the sandy gray. Some houses are alone in the middle of the desert, sometimes a few, simple wooden fences. Since the border, the train runs on two diesel engines, and thick, heavy smoke come in clouds along the train.

The train now has no electricity, no fan, no lamps and no charging. We have no internet, no 3g coverage and no phone line. Our mobiles are in battery saving mode. I still write and take a few pictures. A short moment of WiFi in the Ulan Batir station lets in emails and lovely birthday wishes on messenger and Facebook. We must get on the train and I have no time to answer. Soon we’ll be in China, and Facebook, Messenger and much else won’t work anymore.

The dining cars are always national, and the Mongolian is very different from the Russian. There is Mongolian kitsch in carved wood, bright yellow tablecloth and purple curtains. The menu is completely meat based, the coffee is already mixed with milk powder. When I go to buy water a while later it’s empty. I call around but no one is there. At the table where the waitress sat before is a calculator and an old teabag box filled with bank notes.

We lay down to rest after the short night, and soon we are both deep asleep, for almost two hours.

In the middle of Mongolia is Sain-Shanda. The heat is dense, the light is so strong and the horizon so low it feels unreal. It’s as if the sea was there, but without the cool breeze. The same sandy streets and low houses as we seen before. Parking places in front of the station are steel plates, as if keeping the ground in place. The basketball courts are concrete, the ground is too soft for the balks to bounce. There are elements of the American in the midst of the Mongolian. People speak English and it could almost be New Mexico, without the red earth and the mountains. We buy Mongolian ice cream and a cold large bottle of water that I hold to my forehead.

‍