New year, new country

(Scroll down for English)

(8 juni)

Vissa födelsedagar är mer minnesvärda än andra. Att fylla år på gränsen mellan Ryssland och Mongoliet blir svårt att glömma.

N väcker mig tidigt med matcha latte innan tåget stannar i Irkutsk. Vi skyndar av, vill hinna se så mycket som möjligt. Tåget är försenat och tiden begränsad. Vi ser stationen i lågt morgonljus, morgontidiga resenärer, små butiker med bleknade presentartiklar. Vi är långt från Europa. Vi skyndar tillbaka till tåget och åker vidare. Landskapet är fortfarande som det varit i stora delar av Ryssland, gröna fält och björkdungar.

Ett kinesiskt sällskap på kanske femton personer reser med tåget. De har en egen förstaklassvagn som vi passerar på väg till restaurangvagnen. De äter på lite finare porslin än oss andra och när de ätit frukost brukar äggen vara slut. Idag är vi tidiga. Vi har en lång födelsedagsfrukost i restaurangvagnen med våra italienska vänner och Tope från London, som vi också lärt känna. Hon reser mycket i sitt arbete med internationella utbildningar, men också själv, helst med tåg eller på vandring. Förra året vandrade hon i Patagonien, som jag velat göra sedan jag läste Bruce Chatwin på 80-talet. Anastasia, som serverar i restaurangvagnen, kan inte ett ord på engelska och det blir komplicerat när Tope vill ha te i stället för kaffe. Det går inte. Kaffe är frukostdrycken. Det slutar med att Tope ger upp, hon har te i kupén. Hon får en kaffekopp ändå, som står orörd.

Det blir intressanta samtal, timmarna går och snart kommer vi fram till Bajkalsjön, världens djupaste och till innehållet största sjö. Alla tittar ut, förundrade. Blå sjö, blåa berg, en del med lite snö på topparna. Det känns som Italien säger Lorenzo, som kommer från Laggo Maggiore.

I Ulan Ude har vi också lite tid över. Vi går ut med vår kazachstanska vän, vi kallar henne Anna, för att leta efter omul, den fisk som bara finns i Bajkalsjön. Det är ont om den, men den får säljas på vissa ställen. Vi hittar fisken, men den kostar för lite, hon tror inte den är äkta.

Hundarna är alltid nära stationerna. Anna berättar att de behandlas mycket illa i Mongoliet, man ger dem diskvatten och om det behövs dödar man och äter dem. Hunden i Ulan Ude har diande ungar men tomt juver. Anna ger henne en köttpirog och springer iväg och köper tre till, men då är hunden borta.

Efter Ulan Ude gör tåget en tvär sväng. Här lämnar vi den egentliga Transsibiriska järnvägen och fortsätter på det Transmongoliska spåret. Plötsligt skiftar landskapet, nu är det stäppöken med höga kullar i bakgrunden. Det känns att vi närmar oss Mongoliet.

Vännerna på tåget har samlat ihop till en liten present till mig, ett armband med makakitstenar. Jag får också ett handgjort kort som Tope tecknat med ett tåg, räls och träd. Alla har skrivit på och det är mycket fint. Vi sitter länge i restaurangvagnen med våra tågvänner, tittar ut på det nya landskapet i vacker eftermiddagssol, pratar och skrattar.

Vid den ryska gränsstationen frampå kvällen går vi av. Här står en prydligt klädd rysk mottagningskommitté redo för det kinesiska sällskapet. Musik spelas upp och fram kliver en liten kör av nio damer i färgglada klänningar. Bredvid dem står en traditionellt klädd kvinna som bär fram ett utsirat bröd. En ung flicka håller en handduk med salt. Anna berättar att så tar man emot mycket prominenta gäster. De sjunger gällt och starkt. Sällskapet följer med mottagningsgruppen och återkommer först en timme senare.

Tre hundar finns här också, en av dem haltar, den har blivit av med sin ena framtass, och det blöder. Anna blir mycket orolig och försöker hitta ett sätt att hjälpa den. Hon ger dem de tre pirogerna, nu vet hon varför hon köpte dem. Den haltande hunden håller sig framme. Till slut måste vi gå på tåget igen. Anna tittar hunden i ögonen och pratar med den. ”It will heal,” säger hon till oss.

Tillbaka på tåget blir det säkerhetskontroll och tullgenomgång. Passkontrollanten tittar noga på oss för att se att passbilder stämmer innan hon tar våra pass och går. Lång väntan innan passen till slut lämnas tillbaka och tåget sakta rullar vidare mot den mongoliska gränsstationen där det stannar igen.

Den mongoliska säkerhetsgenomgången är på engelska. ”Good evening, how are you”, säger den första kontrollanten. Återigen lämnar vi ifrån oss passen och får vänta igen.

Jag vill beskriva den svarta natten med nymånen, doften av kol och färskt virke från godsvagnarna, de olika rösterna som ropar till varandra i mörkret, tågets tunga dunkande, det bleka ljuset och värmen i kupén och den svala vinden genom det öppna fönstret. Jag vill berätta om de starkt belysta träden med orangea bär längs spåret, de mongoliska hyreshusen med neonslingor på, soldaterna som står i givakt och med honnör på perrongen när tåget rullar in, och tystnaden då tåget stannar. Nej, det är inte tystnad, för fläkten går och grodorna sjunger.

Till slut kommer passkontrollanten tillbaka med våra pass och önskar oss välkomna till Mongoliet på engelska. Tåget rullar vidare, in i den mongoliska ökennatten.

(June 8)

Some birthdays are more memorable than others. Celebrating your birthday on the border between Russia and Mongolia is hard to forget.

N wakes me up early with matcha latte before the train stops in Irkutsk. We hurry off, wanting to see as much as possible. The train is late and time is limited. We see the station in bright morning light, tired travelers and crammed shops with faded gifts, a short glimpse of the big city. We are far from Europe. Back on the train we see the same kind of landscape that has followed us through Russia, green fields with clusters of birch trees.

There is a group of Chinese travelers on the train, maybe fifteen people, with their own first class carriage that we pass through on our way to the dining car. They are served on nicer plates, and when they’ve had breakfast, the eggs are always finished. Today we’re early though, and have a long birthday breakfast in the restaurant carriage with our Italian friends and Tope from London, whom we also got to know. She works with international education and travels in her work, but also on her own, mainly on train and hiking. Last year, she hiked in Patagonia, something I’ve wanted to do since reading Bruce Chatwin in the eighties. Anastasia, who serves in the dining car, knows not a word of English. Things get complicated when Tope wants tea. It is available, but not in the breakfast menu. Finally Tope gives up, she has tea in her compartment. A cup of coffee is still served, left untouched. There are interesting conversations, hours pass, and we get near the Baikal Lake, the world’s deepest lake and the largest volume of freshwater. We all look out, astonished, at the blue lake and the blue mountains. It looks like Italy, says Lorenzo, who grew up near Laggo Maggiore.

In Ulan Ude we also have some time. We get out with our Kazakhstan friend, we call her Anna, in search of omul, the fish that only lives in the Baikal Lake. Fishing is restricted but it can be bought on certain places. We find it, but it costs too little, so she doubts its authenticity.

The dogs are always close to the stations. Anna tells us that dogs are treated very badly in Mongolia, they are given dishwater, and if necessary they are killed and eaten. The dog in Ulan Ude obviously has puppies to feed, but she is thin and hungry. Anna feeds her a meat pastry, and quickly runs away to buy three more, but the dog is gone.

After Ulan Ude the train makes a sharp turn. We leave the Trans Siberian railway to continue on the Trans Mongolian line. Suddenly the landscape is changing, now there is grass desert with high hills in the background. We are getting closer to Mongolia.

The friends from the train has collected and bought me a small gift in Ulan Ude, a beautiful bracelet with green stones. I also get a handmade card that Tope has drawn for me, with the train and the tracks and the trees. They all signed it. I am so happy. We sit in the dining car for a long time with our train friends, look out at the new landscape in beautiful afternoon sun, talk and laugh.

At the Russian border town in the evening we are allowed to get off. A properly dressed Russian welcome committee are ready to receive the Chinese group from the train. Music is played and a small choir of nine ladies in colorful dresses appear. Next to them is a traditionally dressed woman carrying an elaborately baked bread. A young girl stands next to her carrying a towel with salt. Anna tells us that this is how very prominent guests are received. The choir sings loud and sharp. The Chinese group follow the committee and doesn’t return for an hour.

Three dogs are at this station. On of then limps, it appears it has lost one of its front paws, and its damaged leg is bleeding. Anna gets very worried and tries to find a way to help it. She brings the three meat pastries to the dogs, now she knows why she bought them. The limping dog gets its share. We have to get back in the train. Anna looks the dog in the eyes and speaks to it. ”It will heal,” she tells us.

The security and custom process takes its time. After a long wait we get our passports back and slowly roll towards the Mongolian border station.

Here the process is repeated, but this time in English. ”Good evening, how are you”, says the passport controller finally asks us to stand up and pull down the curtain, no reason why. Then she disappears with our passports and there is a long wait again.

I would like to describe the black night and the new moon, the smell of coal and freshly cut wood from the freight wagons, the different voices shouting to each other in the darkness, the heavy pounding sound of the train, the bleak light and the heat in the compartment and the cool wind through the open window. I would like to tell about the strongly lit trees with orange berries along the tracks, the Mongolian housing blocks with lines of neon, the soldiers saluting the train as it rolls into the platform, and the silence as the train stops. No, it’s not silent, the frogs are singing.

Finally, the controller comes back with our passports and wishes us welcome in English. The train rolls on into the Mongolian desert night.

‍