Road to China
(10 juni)
Vid den mongoliska gränsstationen Dzaminude finns en klocksignal i form av de fyra första tonerna i Mendehlssons brudmarsch som ljuder i högtalare i jämna intervaller. Igen, igen och igen medan huvudvärken tilltar. En enorm affisch avbildar en glad mongolisk tvåbarnsfamilj, texten handlar om Mongoliet med texten 4g i meterhöga bokstäver. Gränsproceduren kan vi nu, säkerhet, tull och passinlämning, väntan, passen åter. Så börjar tåget sakta rulla igen, förbi den höga flaggstången med den röda flaggan och de gula stjärnorna. Vi är i Kina.
Vid åttatiden på kvällen kommer vi till den kinesiska gränsstationen Erlian kommer de in och berättar att vi måste packa ihop all vårt bagage och kliva av tåget. Vi hade inte räknat med att behöva göra det redan nu, men det är viktigt att vi inte lämnar någonting inne i kupén.
Vi går med packningen mot en stor ankomstbyggnad, där vi får ställa oss i kö för säkerhetskontroll som på en flygplats. Ryggsäckarna rullar genom kontollen, passen kontrolleras, och när vi ska lämna fingeravtryck sker alla instruktioner på skärm och genom röst på svenska. Nästan surrealistiskt att höra en röst som säger ”håll ihop fingrarna” mitt i den kinesiska miljön. Hittills har vi inte hört svenska en enda gång på resan.
Sen kommer vi in i en vänthall. Ingen talar om för oss hur länge vi ska vänta och varför. Vi vet att hela tåget kommer att lyftas över till det kinesiska spåret, som har annan spårbredd och att det kommer att ta sin tid. Vi pratar med Roberta och Lorenzo, som är trevliga och kloka människor. Båda nyligen färdiga med sin specialistutbildning, han i geriatrik, hon i invärtesmedicin. De kommer att bli bra läkare. Två schweizare ansluter till samtalet. De är nyligen pensionerade från jobb som de varit rätt trötta på och reser nu hela jorden runt utan att flyga, vilket kommer att ta dem fem månader med många stopp på vägen och båt både över Atlanten och Stilla havet. När de kommer tillbaka vill de fokusera på att upplysa världen om biodynamisk odling och vegetarisk livsföring. Det låter intressant alltihop och borde kunna leda till många samtalsämnen, men ändå lyckas vi inte få till ett levande samtal. De är så fokuserade på sig själva att de inte kan ta in något av någon av oss de pratar med, trots att många intressanta paralleller borde finnas. De ska göra en fantastisk resa, men jag kan inte låta bli att tänka att de har för mycket pengar och borde slutat sina jobb för länge sen. Till slut ursäktar vi oss och lämnar gruppen för att andas frisk luft utanför.
Klockan är nästan ett på natten när vi till slut får gå tillbaka till vår kära kupé. Fortfarande startar inte tåget på en timme, och innan dess fungerar inte badrummen. Vagnskonduktören kommer in och ger oss två måltidskuponger var. I den kinesiska restaurangvagnen bjuds vi generöst på både frukost och middag. Det visar sig att vår frukosttid är 6.30 och vår lunchtid 10.00.
Nästa morgon sover vi över frukosten, men vaknar så vi hinner med vår tidiga lunchtid. Vi hamnar vid samma bord som två holländska cykelfantaster. Snabbt ställs fyra små plastburkar med ris på bordet. Till dryck har vi att välja på öl eller coca cola och det kostar pengar. Sen kommer ytterligare fyra burkar, nu med köttgryta. Vi äter vårt ris och pratar med bordsgrannarna. Klockan 10.30 måste vi resa på oss, det kommer nya gäster.
På det kinesiska tåget fungerar elen hela tiden. Vi har fått tillbaka internet på telefonen och när vi lyssnar till tågets ljud finns inga dunkanden. Den kinesiska rälsen har inga skarvar.
När vi tittar ut är allt stort. Fält som är vidsträckta, prydligt inrutade och uppodlade, långa höga broar, gigantiska helt nybyggda bostadsområden. Och bergen, som är så mycket Kina som vi kan tänka oss, höga, vackra, magnifika. Ofta med stora partier av bergssidorna täckta med solceller.
Två timmar kvar. Vi packar ihop våra saker. Allt som har haft så stor betydelse de här dagarna på tåget. Plåtmuggarna vi druckit ur. Resehanddukarna som har tvättas och torkat så många gånger. Kupén har blivit vår lilla värld och nu ska vi lämna den. Det känns lite vemodigt.
En timme kvar. Vi är redan inne i Beijing. Passerar nybyggda höghus, parker, butiker. Reflekterar igen över att det bor människor överallt. Åker tvärsigenom en modern tågstation där det står snabbtåg inne. Tittar ut hela tiden. Klockan 14.31, fyra minuter före utsatt tid stannar tåget på Beijings järnvägsstation. Vi kliver av i en stad som vi inte har besökt på tjugofem år. Nu börjar en helt ny del av resan.
At the Mongolian border station Dzaminude there is a bell with the first four tones of the Mendehlson wedding march sounding through loud speakers, again and again. An enormous poster shows a happy family with two children. The text is about Mongolia, and the letters 4g are meter high.
At nine in the evening we come to the Chinese border station Erlian, where we are told to pack all our bags and leave the compartment. We walk to a large entrance hall, where we go through a security process similiar to that on an airport.
At the Chinese train, electricity works constantly. Internet is back on our phones and when we listen to the sound of the train it is smooth. The tracks are even.
When we look out everything is big. Wide fields, proper squares, all farmed, long, high bridges, gigantic newly built housing areas. And the mountains, that are so much China, high, beautiful, magnificent. Often partly covered with solar cells.
Two hours to go. We pack our things. Everything that was so important these days on the train. The tin mugs we drank from. The travel towels, washed and dries countless times. Our compartment has been our small world and it feels strange to leave it.
One hour to go. We are already in Beijing, passing new housing complexes, parks, shops. Reflect again over the fact that people are living everywhere. Look out all the time. At 4.31, four minutes before the set time, we stop at Beijing Railway station. We get off in a city where we haven’t been for twenty-five years. Now a completely new part of our traveling starts.
(We have very limited time when in Beijing and the nights are short. Text will be updated.)
