Shanghai revisited
(Scroll down for English. Photos will follow later.)
Förra gången vi var i Shanghai, för 25 år sen, hade man just börjat bygga stadens första skyskrapa. Shanghai var slitet, dammigt, och vi kände starka kopplingar till Europa och 20-talet. Som unga och med låg resebudget kunde vi ändå bo på det klassiska Peace Hotel, då med sitt legendariska gamla jazzband intakt från tiden före kulturrevolutionen. Rummen hade högt till tak och allt var blekt gulaktigt, slitet, som kvarglömt från en annan tid. Nu skulle vi aldrig ha råd att bo på Peace Hotel. Det är upputsat, elegant, tråkigt. Även jazzbandet har de kvar i en ny version, men jag tvivlar på att de spelar lika originellt dåligt som då.
Shanghai är vad Beijing inte är. Att kliva upp ur tunnelbanan på East Nanjing Road med Apple Store, Gucci, Armani och människor i märkeskläder är monumentalt ointressant. I Beijing mötte vi mycket få turister, här utgör de en stor del av gatulivet. De är här för att spendera pengar och visa upp sig. Alla pratar engelska med oss, utan att fråga. Idag finns det hundratals skyskrapor i Shanghai och mycket pengar.
En kall januaridag 1993 satt vi på det lilla tehuset i den konstgjorda sjön i de gamla kvarteren. Te, tusenåriga ägg, torkad tofu och kanderade oliver. Ljuset var dämpat på andra våningen, vi såg ut på den gamla staden genom de öppna fönstren och vi var helt ensamma. Porträtt av drottning Elizabeth på väggen. Idag har man satt färgade ljusslingor, både på tehuset och de kringliggande gamla byggnaderna. Människor trängs på de små broarna som leder till tehuset, tar selfies. Men tehuset är tomt. En ensam man på nedervåningen säljer te. Vi går upp på för trappan i blekt halvmörker och tittar ut genom de öppna fönstren på folkmassorna utanför. Vi tar inte te den här gången.
Det är markant svalare här, och en frisk vind blåser från havet. Hostan vill inte ge med sig.
Inte långt från shoppinggatorna och hotellen finns helt andra stadslandskap och människor. Som på så många ställen i Kina är gatubilden extremt komplex och pågår i många lager. Dumplingförsäljare, tvätt som torkar på gatan, butik med olika typer av metallrör, kinesiska cigaretter med bilder från Himmelska Fridens torg, massage, alltid vattenflaskor, små sovande barn som bärs i famnen, ihopsurrade skottkärror, byggnadsställningar i bambu, komplexa grafiska landskap, många lager, från gatan, genom butiker, till rum bakom där människor äter nudlar, går igenom räkenskaper eller sover. Det är annorlunda att resa när man inte länge är ung. Vi hör inte heller till de medelålders turisterna, har inte stora resväskor och märkeskläder, är inte här för att handla. Människor möter oss med nyfikenhet och öppen blick, det är lätt att interagera.
Under de höga träden i den stora Folkets Park sitter man på stenbroarna och tittar på lotusblommorna. Äldre par matar fiskarna med sitt barnbarn. En fotokurs med blandade deltagare lär sig hur blommorna bäst fastnar på bild. En liten grupp står och sjunger till ett kinesiskt instrument, någon slags nyckelharpa. Många spelar kort runt olika stenbord, eller kinesiskt schack. Klungor av människor står runt borden, det är på allvar. I en liten nöjespark finns radiobilar och flera olika karuseller. Vi köper glass och tittar på. På några bänkar ligger människor och sover. En man har en hink med vatten och en stor pensel. På stenarna målar han tecken med vatten, en kalligrafi på femton meter har tagit form och kommer sakta att torka och blekna. I bakfickan har han en mobil med kinesisk hårdrock.
På morgonen gör vi Taiji med våra vänner i en park nära The Bund vid floden. En kvinna från badmintonspelet intill hänger med ett tag. Några äldre damer gör en annan form, med solfjädrar. Trots sin ålder rör de sig som unga.
Last time we were in Shanghai, 25 years ago, the city's first skyscraper was being built. Shanghai felt old, dusty, with strong connections to Europe and to the 1920’s. Being young with a low travel budget, we could still stay at the classic Peace Hotel, then with its legendary old jazz band intact from the time before the Cultural Revolution. The rooms had high ceilings and everything was pale yellowish, worn, like it had been left forgotten from another time. Nowadays, we could never afford to stay at Peace Hotel. It's up-market, elegant, boring. They also have the jazz band in a new version, but I doubt they play as original and bad as back then.
Shanghai is what Beijing is not. Getting out of the subway to East Nanjing Road with the Apple, Gucci, and Armani stores and people in designer clothes is monumentally uninteresting. In Beijing we met very few tourists, here they make up a large part of street life, being here to spend money and to be seen. Everyone speaks English with us, without asking. Today, there are hundreds of skyscrapers in Shanghai and a lot of money.
A cold January day in 1993 we sat in the small tea house in the artificial lake in the old quarters. Tea, preserved eggs, dried tofu and candied olives. The light was dim on the second floor, we looked out onto the old town through the open windows and we were completely alone. Portrait of Queen Elizabeth on the wall. Today, there are colored lights along the roofs, both at the tea house and the surrounding old buildings. Crowds of people on the small bridges leading to the teahouse, taking selfies. But the teahouse is empty. A man sells tea downstairs. We walk up the stairs in bleak light and look out through the open windows at the crowds outside. We take no tea this time.
It is much cooler here, and a fresh wind blows from the sea. The cough lingers on.
Not far from the shopping streets and hotels are completely different urban landscapes and people. As is so often the case in China, the street scene is extremely complex and in many layers. Dumpling vendors, laundry drying on the street, shop with various types of metal pipes, Chinese cigarettes with pictures from Tiananmen Square, massage places, water bottles, always, people carrying small sleeping children, tied up wheelbarrows, scaffolding in bamboo, complex graphic landscapes, many layers, from the street, through shops, to rooms behind where people eat noodles, go through accounts or sleep. It’s a different to travel when you are no longer young. We don't look like regular middle-aged tourists either, no large suitcases and fashionable clothes, and we are not here to shop. People meet us with curiosity and open eyes, it's easy to interact.
Under the tall trees in the large People's Park people sit on stone bridges and look at the pond with lotus flowers. An old couple feed the fish with their grandchild. A photo course with mixed participants learn how the flowers are captured best. A small group is singing to the music of a Chinese instrument. People play cards at stone tables, or something similar to Chinese chess. Clusters of people are standing around the tables, it is serious. In a small amusement park there are radio cars and carousels. We buy ice cream and watch. People are sleeping on benches. A man has a bucket of water and a large brush and paints signs with water on the stones. A calligraphy of fifteen meters has taken shape and will slowly dry and fade. In his back pocket he has a mobile playing Chinese heavy metal.
In the morning we do Taiji with our friends in a park near The Bund by the river. A woman from the badminton game next to us joins us for a while. Some older ladies do a different shape, with fans. Despite their age, they move as if they were young.
