The middle of the middle
(Scroll down for English and more photos.)
Första mötet med Kina for tjugofem år sen var en stark upplevelse. Den gången kom vi direkt från Japan och kontrasten kunde nästan inte vara större. Det ena välordnat, det andra kaotiskt, det ena skinande rent, det andra opolerat och slitet, det ena mestadels rikt, det andra mestadels fattigt. Men båda med olika delar av den asiatiska historien starkt levande, och med den mystik som den rymmer genomsyrande allt.
Den som reser till Beijing idag, bor på ett modernt hotell på de fina affärsgatorna och handlar i de butiker och varuhus som finns där kan föreställa sig att Beijing är helt förändrat nu, en modern storstad som många i andra i världen.
När vi var här på 90-talet såg vi inte många turister. Vi hade vi en god vän som bodde och jobbade i Beijing. Hon tog med oss till små familjedrivna matställen, gav oss tips och lärde oss de bästa sätten att navigera i staden. Taxi skulle man inte åka, då som nu, men små gula bilar som kallades brödbilar och som delades med andra var ok. Man klev in genom bakdörrarna, satt på golvet, upp till fyra personer, och priset förhandlades på förhand. Det brukade gå bra. Jag kan inte svara på om det ens fanns tunnelbana på den tiden, men har inget minne av det. Idag är tunnelbanan det överlägset bästa sättet att transportera sig om man inte vill gå. Tunnelbanenätet är stort och väl utbyggt, det är säkerhetskontroller med röntgen av väskorna vid varje ingång, biljetter köps i automater och kostar mellan 3 och som högst 6 yuan (4-8 kronor), men då är det en resa på en och en halv timme.
Och det är ett modernt Beijing som möter oss. Tunnelbanan påminner om Singapore och Tokyo i sin modernitet och annonserna aspirerar på samma tradition som den japanska med sentimentalitet och en asiatisk version av det västerländska som bärande teman. Men det räcker att komma ett par kvarter från tunnelbanan söder om floden för att möta ett annat Beijing, med små lokala butiksinnehavare, människor som sitter ute på trottoarerna, marknader, lokalt liv, inte polerat alls, med sopor på gatorna och mycket slitna hus. Men det är en levande stadsdel. Den lilla restaurangen på hörnet serverar riktigt god och spännande kinesisk mat och låter oss sitta många personer i timmar, den lilla mataffären säljer grönt te för 1 yuan.
Att resa i grupp är annorlunda än att resa ensam, men efter alla körresor är jag är inte ovan. Ibland samlas man, ibland delar man upp sig. Det finns många intressanta människor med olika livsöden att prata med och lära känna. En eftermiddag är vi några som åker till Beihaiparken väster om Förbjudna staden. För tjugofem år sen gick vi här över isen på sjön i bitande vinterkyla. Nu är det en mild eftermiddag med magiskt ljus, människor dansar längs kajen, små båtar går på sjön. Den gången åt vi middag på den lilla ön i restaurangen med gula gardiner som fladdrade. Restaurangen är stängd, men de gula gardinerna finns kvar. Vi går upp på kullen och tittar på tornet, köper oss varsin glass och ser ut över staden i stilla kvällsdis.
En annan dag åker vi ut med Lü till Sommarpalatset, där vi aldrig varit tidigare. Mycket vackert, stort, stillsamt med få besökare. Han berättar med inlevelse om de olika platserna. När vi klättrat upp till den högsta byggnaden ser vi ut över sjön och parken och bortom den staden med höga hus så långt ögat kan nå. Lü säger att när han var ung såg man inte staden från Sommarpalatset. Den var så mycket mindre då.
Och idag har vi varit vid muren, Kinesiska Muren där vi en kall januaridag för 25 år sen förlovade oss. Oförglömligt att vara tillbaka igen, denna gång i hetta, med mycket människor och en modern anläggning kring muren som vi inte såg skymten av 1994. Men vissa platser står över alla sådana detaljer, och att stå och se ut över bergen och den slingrande muren en gång till är en upplevelse som kommer att dröja sig kvar.
Vi har många dagar kvar i Beijing ännu, och är långt ifrån att summera vistelsen, och ännu längre från att summera våra intryck från Kina. Men att varuhusen och affärsdistrikten bara är en liten del av sanningen är helt klart. Bostadskvarteren, parkerna och människorna vi möter säger oss något annat. Vi återkommer.
Our first encounter with China twenty-five years ago made a deep impression on us. At that time, we came straight from Japan, and the contrast could hardly be bigger. While one was orderly, the other was chaotic, one was clean and polished, the other unpolished and worn, one mostly rich, the other mostly poor. But both with different parts of the Asian history strong and alive, and with the mystery coming with this coloring everything.
Those who travel to Beijing today, live in a modern hotel in the shopping district and shop in these areas might get the impression that Beijing is a completely different city today, a modern metropolis as so many others.
When we were here in the nineties there were not many tourists. We had a good friend who lived and worked in Beijing. She brought us to small family-owned dining places, gave us advice and taught us the best ways to navigate in the city. Taxi was not a good choice, as it isn’t today either, but small shared vans called bread cars were ok. You entered through the back doors and could sit up to four persons on the floor. The price was negotiated in advance and it mostly worked fine. I don’t know if there even was a subway at that time, not that I remember anyway. Today it is by far the best means of transport in Beijing. It is modern and convenient, with security checks at every station, and cheap (less than a dollar even for the most expensive ticket). It feels like the subways of Singapore and Tokyo in its modernity, and the advertising aspires on the Japanese tradition of sentimentality mixed with an Asian version of the west, But just a few blocks from the subway south of the city is another Beijing, small local shops, people sitting and chatting on the sidewalks, markets, local life, old houses and garbage on the streets, not polished at all. But it is alive. The small restaurant on the corner serves great Chinese food and lets a large group stay for hours, the small food store sells green tea for 1 yuan.
Traveling in a group is different, but you find ways of sometimes going together, sometimes splitting into smaller groups. There are many interesting people with different life stories to get to know. One afternoon a few of us go to the Beihai park, twenty-five years ago we crossed the lake on the ice in biting cold. Now it is a mild afternoon with almost magic light. People dance on the lakeshore, there are small boats out. That time, we had dinner on the small island, and yellow curtains fluttered in the wind. Today the restaurant is closed, but the yellow curtains are still there. We walk up the hill, buy an ice-cream and look out over the city in the quiet evening.
Another day, we go with Lü to the Summer Palace. Beautiful, few visitors. He tells us inspiringly about the different places. After climbing up to the highest building we look out on the lake and the park, and behind that the city with its high-rise buildings. When he was young, Lü told us, you didn’t see Beijing at all from the summer palace. It was so much smaller at that time.
And today we have been at the Great Wall of China, where we got engaged a cold January day twenty-five years ago. Unforgettable to be back again, this time in heat, with a lot of people and modern facilities that were nowhere to be seen in 1994. But some places are unaffected by such details, and to look out over the mountains and the long and winding wall once again will stay in our memories.
We still have many days left in Beijing, and are far from summing up our stay, and even farther from summing up our stay in China. But we know for sure that the department stores and business areas are only a small part of the truth. The living quarters, the parks and the people tell us something else. We’ll be back.
