Through Siberia
(Scroll down for English, and soon more photos)
Tåget rullar fram genom Sibirien. Vidsträckta grässlätter och myrar, platt åt alla håll, björkdungar (alltid björk), enstaka små trähus, ofta med en liten jordplätt intill, två kvinnor drar en barnvagn genom en vattenpöl, annars få människor. Tung himmel, lite regn. Ibland passerar andra tåg, godsvagnar lastade med kol, vagn efter vagn efter vagn.
Några gånger om dagen kommer vi till en lite större stad. Man ser dem på håll genom att grå höghus tornar upp sig på avstånd. Alltid grå höghus. I städer finns det saker att köpa på perrongerna. Nötter, frukt, kakor, piroger, men också leksaker, souvenirer. Efter att ha köpt apelsiner vid första stoppet, lite för dyra och lite för torra, låter vi bli att handla. Man kan gå en liten sväng, röra sig, känna på luften, prata med sina medpassagerare. ”Du måste vara rädd om dig och svepa något om halsen. Vi är i Sibirien,” säger den äldre damen från samma vagn, en mystiker från Kazakhstan med en livshistoria som från Tusen och en natt, på väg till Mongoliet för tolfte gången.
Det är inte långtråkigt att åka Transsibiriska järnvägen, och det känns inte instängt. Tåget är slitet och standarden är låg, det finns övrigt att önska om hygien och komfort, men det är inget vi saknar. I varje vagn eldas det med kol. Det står en liten dörr på glänt och det går att se hur kolen glöder. Ibland står det en kastrull på kolugnen, någon av personalen lagar sin middag. På andra sidan om kolugnen i varje vagn finns en samovar, en metallbehållare som alltid är fylld med hett vatten. Från det vattnet lagar vi vårt te och kaffe och tillreder vår medhavda vegetariska friluftsmat, som är så mättande att vi står oss i många timmar. Vi hade inte behövt oroa oss. Den ryska restaurangvagnen håller högre standard än tåget i övrigt och det finns ett förvånansvärt stort utbud. Har bara ätit enklare måltider, men de är vällagade på plats.
Det dröjer ett tag innan det går upp för oss att eltillgången är begränsad. Det finns ett uttag i kupén, men det fungerar bara ibland och datorer vill de inte att vi laddar. Vår mobila internetkvot har redan gått i taket och vi inser att vi nog får finna oss i att livet på tåget är nästan helt odigitalt. Ett liv utan uppkoppling är vi inte vana vid.
Ryssland är mycket stort. Vi tittar ut genom fönstret, läser, pratar, dricker te, går ut i korridoren en stund. Dagarna går i lugn och frid.
The train rolls through Siberia. Wide open plains, marshlands, everything flat, birchwood (always birch), occasional wooden houses, often with a tiny plot of soil next to it, two women dragging a stroller through a puddle, otherwise few people. Heavy sky, some rain. Sometimes other trains pass, wagons loaded with coal, wagon after wagon.
A few times a day we come to a larger city. You see it on distance as grey building blocks on the horizon. Always gray blocks. When you come to a city there are things to buy on the platforms. Nuts, fruits, cookies, russian pasties, but also toys and souvenirs. You can take a walk, feel the air, speak to your fellow passengers. “You must take care of yourself, put something warm around your neck. We’re in Siberia.” The old woman from our carriage is a mystic from Kazakhstan, with a life story that could be taken from Thousand and one nights, on her way to Mongolia for the twelfth time.
It is not boring to travel on the Transsiberian railway, and it’s not claustrophobic. The train is worn and the standard is low, you could wish for better hygiene arrangements and more comfort, but we don’t miss anything. In every car is a coal fire burning. If the door is ajar, you can see the coal glowing. Sometimes there is a pot of food boiling, someone in the staff is making dinner. On the other side of the coal oven in each carriage is a samovar, a metal container, always filled with hot water. With this water we make coffee and tea and cook our vegetarian outdoor food, brought from home. The Russian restaurant car is better than expected, but the vegetarian options are few.
It takes a while for us to realize that the access to electricity is limited. There is one socket in our cabin, but it works only occasionally, and they don’t want you to charge your computers. Our mobile internet quota has reached its limit and we have to get used to the idea that life on the train is more or less undigital. We are not used to be disconnected.
Russia is vast. We look out the window, read, talk, have tea, get out in the corridor for a while. The days pass peacefully.
