Training days
(Scroll down for English text and photos. More will follow,)
I skolan skulle man sitta still på lektionerna, hela tiden. Bara på gymnastiken fick man röra sig. Bollspel där ingen någonsin förklarat reglerna, uppdelning, bedömning, oro, klump i magen.
Vi kommer till ett toppmodernt träningscenter för unga atleter i Beijings utjkanter och tas emot av en prydlig mottagningskommitté ledd av en dam i kanariegul klänning. Kanske är anläggningen ett resultat av den enorma satsning som gjordes inför Beijings Olympiad 2008. Allt är ordentligt och rätvinkligt med skarpa kanter, blänkande marmorgolv, på innergården upphöjda vattendammar i slipad svart sten där vattnet flyter ända ut i kanten. På de polerade trappräckena av fyrkantsbockade metallrör har man tejpat fast små provisoriska kuddar i hörnen. Rummen har högt till tak, stiliserade bilder av simmare på väggen. Det känns som om ingen bott där före oss.
Vi tränar i en avlång gymnastiksal, blankt trägolv där ljuset reflekteras, speglar längs ena långväggen. Det är varmt. Fläktarna i taket ger bara en svag vindpust. Det går åt mycket vatten.
I Taiji är rörelserna långa och långsamma. Det handlar om att hitta tyngdpunkt och balans. Alla värmer upp i sin egen takt och börjar träna på egen hand, använder tiden till att hitta en rörelse eller ett visst segment. Så samlas man i formen. Fokus, stillhet, tystnad. Hela formen, som heter Yi Lu, är 83 segment. Jag kan inte hela, men följer med så bra det går. Ofta tränar man bara första delen. Ibland repeteras en delform om och om igen, i lugna meditativa rörelser. Lüs genomgångar är koncentrerade och fulla av insikter för den som förmår att ta till sig dem. Hans instruktioner är tydliga, precisa. Däremellan tränas individuellt eller i par, där man genom push hands-övningar sätter balans och tyngdpunkt på prov. Här finns många faser, från de långsamt prövande till den hårdare, brottningslika kampen. Träningspassen är koncentrerade och mycket utvecklande.
Måltiderna serveras i en matsal med blekt ljus och skramlande plåtbrickor med olika fack. Kocken kommer fram och bockar, klädd i uniform med emblem, som om han vore kock åt olympiska kommittén. Det är olika sorters köttgrytor, ägg med skogsöronsvamp, stekt kål med chili, bullar med bönsylt, melonskivor, plommonjuice.
På kvällen tränar vi ute på en parkeringsplats. En del tränar själva, andra gör formen eller delar av former i grupper. En del står och pratar, diskuterar någon detalj. Det går att delta, lyssna, titta för att förstå och lära. Neonskyltarna på byggnaden lyser upp när det börjat mörkna. Ljud av cikador och biltrafik. Det är fortfarande mycket varmt.
Jag är nybörjare i en grupp med många mycket duktiga människor, en del av dem i trettioårsåldern, men de allra bästa närmare sjuttio. Jag höjer huvudet, andas lugnt, håller inte in magen. Jag vill fortsätta.
Sista dagen är det gruppfoto. Alla ställer upp sig framför den stora banderoll som är gjord till träningslägret. Var och en får ett diplom i en röd mapp, och fotograferas tillsammans med Lü. Det blixtrar och vi tar i hand och ler, håller upp diplomet.
Några av de vänner vi fått under veckan ska åka hem och det blir varma avsked, men de flesta ska åka vidare, söderut.
In school, you were supposed to sit by your desk all day long. Only in sports class were you allowed to move. Ball games where no one had ever explained the rules, division into teams, judgement, worry, stomach ache.
We come to a top modern training center for young athletes in the outskirts of Beijing, and are met by a reception committee led by a woman in. a canary yellow dress. Maybe the center is a result of the enormous efforts made fir the Beijing Olympics in 2008. Everything is ordered and sharp edged, shining marble floors, on the inner yard elevated square water ponds in polished black stone, where the water floats out to the edges. On the polished stair railings in square metal pipes, small temporary pillows are taped to the corners. The rooms have high ceilings, stylized pictures of swimmers on the walls. It feels like no one has stayed here before us.
We train in a long gym hall, shining wooden floor where the lights are reflected. It is hot. The fans in the ceiling gives only a faint breeze. We need a lot of drinking water.
In Taiji, movements are long and slow. It is about finding your balance and center of gravity. Everyone warms up in their own pace and starts to train on their own, using time to work with a movement or a segment. Then all gather in doing the form. Focus, stillness, silence. The whole form, Yi Lü, has 83 segments. I don’t know the whole form, but follow along as good as I can. Sometimes you only do the first part. Sometimes a single movement is repeated, again and again, in calm, meditative movements. Lü’s introductions are concentrated and full of insights for the one has the ability to embrace them. His instructions are clear, precise. In between, there is individual training or in pairs, where your balance and center of gravity is tried through push hand exercises, from the slow kind to the harder, more wrestling-like combat. The training sessions are concentrated and very developing.
In the evening we practice outside, on a parking lot. Some train by themselves, some do the form it part of the form in groups. Some talk, discuss some detail. You can take part, listen, watch to learn and understand. The neon signs on the building sheds some light as it’s getting dark outside. Sound of cikadas and cars. It’s still very hot.
I am a beginner in a group of many very skilled people, some of them in their thirties, but some of the very best approaching seventy. I raise my head, breathe calmly, don’t hold in my stomach. I want to continue.
Some of our new friends will leave us now, but most will continue further, south.
