Wide spaces

(Scroll down for English and more photos)

I dagar och nätter reser vi genom Ryssland. Landets storlek börjar kännas i kroppen. Mil efter mil. Landskapet förändras, blir mer kuperat, mer barrskog. Fälten liknar mer stäpp med torrt gulnat gräs. Vi går av i Krasnoyarsk, en stor stad vid Yeniseyfloden. Här slår hettan emot oss då vi kommer ut. Luften är tung och mättad, en annan klimatzon än igår. Vår kazakstanska vän säger att nätterna är kalla.

Att passera all denna yta är en påminnelse om vikten av att resa. I alla hus bor det människor, alla med sina liv och glädjeämnen och sorger. När du reser, kort eller långt, ser du att liv kan se olika ut och att världen är stor. Jag vill gärna resa hit igen en annan gång, stanna, gå av, upptäcka mera, men att resa i en enda sträckning är en speciell upplevelse i sig.

Tåget med sin tidtabell följer Moskvatid så länge det är i Ryssland, och även om telefonerna visar att den lokala tiden nu flyttats fram fyra timmar är det lätt att bli kvar i samma tid som då vi reste. Det verkar gälla de flesta av resenärerna, som säger god morgon vid lunchtid.

Vi äter middag vid elvatiden på kvällen med Lorenzo och Roberta, båda läkare från Milano och tågfantaster. Vi jämför olika tågresor vi gjort och vill göra och byter tankar om resande. Roberta berättar att då hon var liten reste de alltid runt med bil i Europa och tältade på somrarna. Resorna var improviserade, de åkte av och an, besökte något de läst om i skolan eller något de plötsligt kommit på att de ville se. Det gav henne en känsla av att världen var öppen och tillgänglig, och den har inte gått över.

På perrongen i Balabinsk kommer två herrelösa hundar, sjabbiga med slitna pälsar, den ena lik en vit varg. Vår vän från Kazachstan, som inte uppgett sitt namn, närmar sig hundarna, talar milt och hundarna blir lugna. Hon köper två korvar var åt dem i kiosken, som de elegant fångar när hon kastar dem. Djuren lyssnar om man talar till dem på rätt sätt, säger hon. Ett nytt tåg har kommit in och ena hunden vill krypa under till andra perrongen. Vår vän lyssnar på tåget, kommunicerar med hunden och ger den sen klartecken. Den slinker snabbt under tåget. ”Rör dem bara inte,” säger hon till oss. Hon talar engelska med oss men ryska med hundarna.

Björkar, granar, stäpp, städer. Mitt i natten, i Novosibirsk, står det plötsligt 4g på telefonerna. Mail som legat och väntat susar iväg, bilder åker ut på nätet. En kort stund är vi uppkopplade. Sen är det tomt igen.

For days and nights, we travel through Russia. You start to feel the size of the country in your body. Mile after mile after mile. The landscape is changed, there are hills and pine forests. The grass on the fields is drier, more yellow. We get off the train at Krasnoyarsk, a big city at the Yenisei River. The heat strikes us when we get out on the platform. The air is heavy, we are in another climate zone. Our friend from Kazakhstan tells us that nights are cold.

Birches, pines, fields, cities. Passing all these wide spaces is a reminder of the importance of traveling. In all the houses we pass people live their lives with their joys and sorrows. When you travel, long or short, you learn that lives can be different and the world is big. I would love to come back here, get off the train, discover more, but taking the stretch in one go is an experience in itself.

The train with its timetable follows Moscow time while in Russia, and even though our phones show that the local time has moved forward four hours, it is easy to stay in the same time that you started. It’s the same for most passengers, people say Good morning at noon.

We get to know people from different parts of the world. We have dinner at 11pm with Lorenzo and Andrea, medical doctors from Milan and train addicts. We compare different train trips that we’ve done and have been wanting to do, and share thoughts on traveling. When Roberta was a child, her family used to go camping around Europe with car in the summers. The trips were improvised, they traveled back and forth, visited some place the children had read about in school or places they suddenly wanted to see. This gave her a feeling that the world was open and available, and it lingers on.

At the station of Balabinsk, two street dogs appear at the platform, dirty with shabby hair, one of them looking like a white wolf. Our friend from Kazakhstan, who hasn’t revealed her name, approaches the dogs, speaks mildly, and they calm down. She buys them two sausages each, which they catch elegantly as she throws them. Animals listen to you if you listen to them, she says. A new train arrives, and one dog gets cut off from the dog on the other platform. Our friend listens to the train, communicates with the dog and lets it know when it’s safe to cross. It quickly sneaks under the train. “Just don’t touch them,” she says. She speaks English with us but Russian with the dogs.

In the middle of the night, in Novosibirsk, there is suddenly 4g connection. E-mails that have been waiting are sent, photos are being uploaded. For a short while we are connected. Then it’s empty again.

‍